Jag har hittat en bok skriven av en gammal folklivsforskare som hette Levi Johansson, f. 1883. I boken skriver han så här om “klining”:

“-Av finaste kornmjöl bakade man relativt tjockt tunnbröd av vanlig storlek, d.v.s en halv meter i diameter. Kakorna naggades bara på den ena sidan och fingo icke sprödgräddas. Den onaggade sidan beströk man med råmjölk, ifall man råkade ha sådan, eljes med en tunn smet av antingen vete- eller potatismjöl och mjölk, varefter man med grovsidan av en mässingkam liksom ådrade denna beläggning. Detta kallades att “kruus” kliningsbrödet. Sedan höll man kakan på en käpp framför en flammande klar eld tills det påsmetade hade torkat och helst blivit en liten aning brunt. Sedan kakan kallnat, beströk man den osmorda sidan med svagt saltat smör, ju tjockare desto bättre. Hade man tillgång till sirap penslade man ett tunt skikt därav över smöret med en hares framtass som verktyg, I senare tid sockrade man hellre kliningen. Kakan veks därpå dubbel med smör mot smör, jämnklipptes i kanten och delades i tre lika stora sektorer, var och en kallad “i kjennings-sneij ……”

Degen består av kornmjöl, rågmjöl lite vetemjöl och mjölk. Man bakar ut degen till tunna kakor och gräddar hastigt. När de kallnat gör man en smet av vetemjöl och mjölk som kammas ut på brödkakorna. Därefter gräddas allt en gång till, ordentligt den här gången.
Gräddningen sker bakugn. Den man gräddar tunnbröd i.
Kakan blöts så att den blir mjuk och får torka i en halvtimme. Sedan blöts den en gång till och får torka på nytt.
Smör och socker blandas och kletas ut på kakan. Den viks i hop och man klipper bort kanter som är brända.
Kakan delas i fyra bitar.

Det skulle förvåna mig mycket om inte den här kliningen har sitt ursprung i Norge. De norska banden till den här trakten är mycket starka.